Män, förr i tiden fick/kunde inte (välj själva) visa känslor. I alla fall inte ofentligt. Nu är det inte riktigt så längre, men problemen kvarstår bland den äldre generationen. Vi ”yngre” kanske har lite lättare att visa känslor och prata om dem med andra människor. Även om det såklart finns yngre män och killar som inte alls kan prata om eller visa sina känslor. Eller som helt enkelt bara ska vara lite macho. Jag har aldrig förstått varför det är så, men av någon anledning är det så det är.
 
Jag har en depresion! Jag känner mig nere och ledsen, ibland utan anledning och ibland av diverse triggers från min omgivning. Idag t.ex. mår jag inge bra. Ligger inne i soffan med neddragna gardiner och med datorn i knät. Ute skiner solen och det är 26 grader varmt. Jag pallar inte att gå ut. Jag vill ut, ut och spela golf, gå en promenad, lägga mig på altanen eller åka till någon kompis. Men det går inte. Jag känner mig ledsen, matt, orolig och illamående av ångest. När jag nu funderar kring det så känns det som att jag mår dåligt helt utan anledning…. Anledning eller ej, så är det tyvärr ett faktum. Jag är 38 år och man. Har ett bra jobb, två underbara barn och ett bra boende. Hur kan jag må dåligt!? Ingen aning! Jag har såklart några idéer om varför, men jag är inte riktigt redo att öppna mig helt här ännu.
 
Tillbaka till det här med psykisk ohälsa och machomän. Varför tar jag upp detta? Jo, för under den här tiden som jag har mått dåligt så har jag nästan uteslutande kunnat prata med mina kvinliga vänner. Det funkar inte med mina manliga vänner. Felet ligger inte bara hos mina vänner, utan även jag har lite svårt att öppna mig för dem. Jag tror inte att jag är rädd för att de ska dömma mig, utan mer för att de inte skall förstå vad jag menar och av den anledningen inte kunna hjälpa till eller tillföra något i diskussionen. Detta kanske är en fördom hos mig, men jag tror tyvärr att den stämmer in på allt för många män. När vi umgås, jag och mina manliga kompisar så kan vi nästan aldrig göra det utan att vi måste göra något. Vi ska alltid kolla på film, spela brädspel, träna eller göra någon annan aktivitet. Det känns som att vår vänskap är ytlig. Det gör mig lite ledsen faktiskt. Vi träffas aldrig bara för att prata. Om vi någon gång börjar prata, på grund av att det är någon väntetid till aktiviteten vi ska göra eller att aktiviteten blivit inställd så pratar vi såklart. Det går bra till en början när vi pratar om saker som intresserar oss, det är på något sätt det som håller vår grupp samman. För så fort vi börjar bli lite djupare och pratar känslor och åsikter så är vi för långt ifrån varandra för att det skall bli givande.
 
Detta känner jag inte alls med mina kvinliga vänner. De förstår mig ofta direkt och kan berätta om egna tankar som de har, som jag känner igen mig i eller också funderar kring. Jag kan applicera deras tankar och erfarenheter på mina egna tankar och mitt egna mående. Vilket känns stärkande och hjälper mig oftast i mitt mående.
När jag säger att de förstår mig direkt, så är det en sanning med modifikation. Vi har liknande tankar och känslor, men ofta från olika perspektiv. Det har varit både en intressant och skrämmande resa för mig att förstå att två människor kan känna samma sak eller känsla från så olika perspektiv. Det har varit en process för mig att försöka skapa förstående ifrån båda perspektiven. Det är ingen avslutad process utan den pågår för fullt, nästa mer nu än förr. För nu förstår jag hur viktigt det är att se på saker från olika perspektiv. Dels för att hjälpa mig själv, men även kunna hjälpa andra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *